Skelört

Kännetecken

Skelört är en flerårig ört med upprätta, greniga stjälkar. Bladen är parflikiga och lite mjuka. Ovansidan är ljusgrön och undersidan blågrön. Blommorna är klargula, ungefär 2 cm breda och har fyra kronblad och många ståndare. De sitter flera tillsammans i små flockar.

Skelörten känns lättast igen på mjölksaften. Bryter man en stjälk eller ett blad kommer det ut en orangegul saft. Efter blomningen bildas långa, smala frökapslar som liknar skidor.

Var den växer

Skelört följer människan. Man hittar den vid gamla gårdar, längs murar och husgrunder, i parker, på kyrkogårdar och i trädgårdarnas skuggiga hörn. Den trivs på kväverik, mullrik mark och klarar både sol och halvskugga.

Arten har odlats som läkeväxt sedan länge och tros ha kommit till Sverige med människan. Ofta växer den kvar där det en gång har funnits bosättningar.

Blomning

Skelörten blommar länge, ofta från maj och in i september. Nya blommor slår ut efter hand medan frökapslarna mognar längre ner på plantan. Därför kan samma planta ha både blommor och frukter samtidigt.

I köket och i buketten

Varning: Skelört är giftig och ska inte ätas. Hela växten innehåller alkaloider, och den orange mjölksaften kan irritera hud och slemhinnor. Preparat av skelört har också satts i samband med leverskador. Använd den alltså inte i matlagning, te eller hemgjorda huskurer.

Skelört passar inte heller i buketter. Saften läcker ut ur stjälkarna, ger fläckar och kan irritera huden. Njut hellre av de gula blommorna där de växer. Om du rensar bort plantor är det bra att använda handskar.

Pollinatörer

Blommorna har ingen nektar, men de har mycket pollen. Därför lockar de pollensamlande bin och blomflugor, som samtidigt sköter pollineringen.

Fröna har ett vitt, fettrikt bihang som myror tycker om. Myrorna bär iväg fröna och sprider på så sätt skelörten, ofta in i springor i murar och stenläggningar.

Kul att veta

Släktnamnet Chelidonium kommer från grekiskans ord för svala. Redan antikens författare förknippade växten med svalorna, och det finns gamla berättelser om att den blommar när svalorna kommer och vissnar när de flyttar.

I folkmedicinen användes skelörtens saft mot bland annat vårtor, och växten odlades därför ofta vid gårdar och kloster. Det är en förklaring till att den fortfarande ofta växer nära gamla boningsplatser.