Sandvita
Berteroa incana
Gråludna stjälkar och små vita blommor med kluvna kronblad – sandvitan lyser upp torra vägkanter hela sommaren.
Inte ätlig
Kännetecken
Sandvitan är en ett- till tvåårig eller kortlivad flerårig ört med upprätt, ofta grenig stjälk. Hela växten är tätt klädd med stjärnformiga hår, vilket ger den en karakteristiskt grå och lite filtig ton.
Blommorna sitter i täta klasar i toppen av stjälkarna. De är små och vita med fyra kronblad som är djupt tvåkluvna, ett bra kännetecken. Efter blomningen bildas korta, elliptiska och något tillplattade, håriga frukter (skidor).
Var den växer
Sandvitan trivs på torra, solöppna och näringsfattiga platser med sandig eller grusig jord, till exempel vägkanter, banvallar, grustag, industrimark och torra gräsmarker. Den är vanligast i södra och mellersta Sverige.
Arten är inte ursprunglig i Sverige utan har kommit hit med människans hjälp. Den har sedan spridit sig längs vägar och järnvägar och är på många håll ett vanligt inslag i ruderatfloran.
Blomning
Sandvitan har en lång blomningsperiod och blommar från juni ända in i september. Klasarna fortsätter att växa i toppen samtidigt som frukterna mognar längre ner, så blommor och frukter syns ofta på samma stjälk.
I köket och i buketten
Sandvitan räknas inte som en ätlig växt och bör inte användas i matlagning. Den är dessutom känd för att vara giftig för hästar, till exempel om den följer med i hö, så den hör inte hemma i djurfoder.
I buketter gör den sig däremot fint. De gråludna stjälkarna och de små vita blomklasarna ger en luftig, lite vildvuxen känsla och passar bra ihop med andra torrängsväxter.
Pollinatörer
De små vita blommorna lockar framför allt flugor, små bin och andra småkryp som söker nektar och pollen. Tack vare den långa blomningstiden kan sandvitan vara en resurs för insekter även sent på sommaren.
Arten kan också självpollinera sig, vilket bidrar till att den lätt sprider sig till nya platser.
Kul att veta
Artnamnet incana betyder ungefär 'gråaktig' och syftar på de täta stjärnhåren som får växten att se grå ut. Släktnamnet Berteroa hedrar den italienske botanikern Carlo Giuseppe Bertero.
Det svenska namnet säger mycket om växten: den är vit och trivs där marken är sandig.