Linnea

Kännetecken

Linnea är en liten, krypande ört med långa, trådsmala revor som slingrar sig fram genom mossan. Bladen är små, runda till ovala, något läderartade och sitter parvis längs revorna.

Från revorna reser sig tunna, upprätta stjälkar som delar sig i toppen och bär två nickande, klocklika blommor. Blommorna är vita till ljusrosa, ofta med rosa strimmor inuti, och har en söt, mild doft.

Var den växer

Linnea trivs i skuggiga, mossiga barrskogar, gärna i tallskog och granskog med mager mark. Där kan den breda ut sig och bilda stora, täta mattor.

Arten är vanlig i norra och mellersta Sverige, medan den blir mer sparsam längre söderut.

Blomning

Linnea blommar från juni till augusti, med flest blommor vid midsommartid och i juli. De parvisa klockorna gör den lätt att känna igen när den väl blommar.

I köket och i buketten

Linnea är inte en ätlig växt och används inte i köket. Plocka den inte för att äta.

I buketter är den alltför liten och skör för att hålla särskilt länge. Den gör sig bäst där den växer – en blommande linneamatta i skogen är en upplevelse i sig, inte minst för doftens skull.

Pollinatörer

Blommorna pollineras av små insekter, främst flugor och små bin, som lockas av doften och nektarn. Doften brukar kännas tydligast under varma, stilla kvällar.

Frukten har klibbiga körtelhår som fastnar i djurens päls, vilket hjälper växten att spridas.

Kul att veta

Linnea är uppkallad efter Carl von Linné. Det var inte Linné själv som namngav den, utan hans kollega Jan Frederik Gronovius, men Linné omfamnade blomman och kallade den sin favorit.

Linnean finns med i Linnés adelsvapen och syns på flera av hans porträtt. Den är också Smålands landskapsblomma, en passande hyllning till den småländske naturforskaren.