Krokus

Kännetecken

Krokus är en låg lökväxt, eller egentligen en knölväxt, med smala, gräslika blad som ofta har en ljus mittrand. Blommorna är bägarformade och sitter enskilt på korta skaft direkt från marken.

Färgen varierar från vitt till ljuslila och djupt violett, ibland med strimmor. Mitt i blomman syns de orangegula märkena.

Var den växer

Krokusen hör inte till Sveriges ursprungliga flora utan kommer från bergstrakter i södra och centrala Europa. Här planteras den i trädgårdar och parker, men den förvildas gärna och kan med åren bilda stora mattor i gräsmattor, parker och på kyrkogårdar.

Den trivs på soliga platser med väldränerad jord, och är vanligast i södra och mellersta Sverige.

Blomning

Krokusen blommar tidigt, oftast i mars–april beroende på var i landet man befinner sig och hur våren artar sig. Den är en av de första blommorna som syns efter vintern.

Blommorna öppnar sig när solen värmer och sluter sig i kyla, regn och på natten. Efter blomningen vissnar bladen ner och växten går i vila till nästa vår.

I köket och i buketten

Varning: Ät inte krokus. Den kan lätt förväxlas med tidlösa (Colchicum autumnale), som är mycket giftig även i små mängder. Ät aldrig växter som du inte är helt säker på artbestämningen av.

Kryddan saffran kommer inte från vårkrokusen utan från saffranskrokus (Crocus sativus), en annan art. I stället gör sig krokus fint planterad i krukor och skålar som vårdekoration, eller som några få blommor i en liten vas.

Pollinatörer

Eftersom krokusen blommar så tidigt är den en viktig källa till nektar och pollen för humledrottningar som precis vaknat ur vintervilan. Även honungsbin besöker blommorna flitigt under soliga vårdagar.

Genom att låta krokusen sprida sig fritt i gräsmattan kan man ge pollinatörerna en välbehövlig start på säsongen.

Kul att veta

Den dyra kryddan saffran utvinns ur märkena hos krokusens släkting saffranskrokus, som blommar på hösten. Det krävs väldigt många blommor för att få ihop ens en liten mängd saffran.

Krokusar som förvildats i gräsmattor kan bli kvar i många decennier och är ofta ett tecken på gamla trädgårdar och parker.