Kråkvicker

Kännetecken

Kråkvicker är en flerårig, klättrande ört. De parbladiga bladen har många smala småblad och slutar i grenade klängen. Med klängena håller sig plantan fast i gräs, buskar och staket.

Blommorna sitter tätt i långa, ensidiga klasar som kan rymma ett tiotal till flera dussin blommor. De är typiska ärtblommor i blålila till violett. Efter blomningen bildas små, platta baljor.

Var den växer

Arten är vanlig i nästan hela landet, från södra Skåne långt upp i norr. Den trivs i öppna och halvöppna miljöer som ängar, betesmarker, vägkanter, åkerrenar, skogsbryn och snår.

Liksom andra ärtväxter har kråkvicker rotknölar med kvävefixerande bakterier. Därför klarar den sig bra även i ganska näringsfattig mark.

Blomning

Kråkvicker blommar från juni till augusti. Under högsommaren kan hela vägrenar färgas blålila av de klängande plantorna.

I köket och i buketten

Kråkvicker är ingen matväxt och bör inte ätas. Släktet vickrar rymmer arter med ämnen som kan vara skadliga, så låt den hellre vara en fröjd för ögat.

I en vild sommarbukett är kråkvicker däremot ett fint inslag. De färgstarka klasarna och de slingriga klängena ger buketten rörelse och ett naturligt, ängslikt uttryck.

Pollinatörer

Blommorna är populära hos humlor och bin, som pressar sig in i ärtblommorna för att nå nektarn. Kråkvicker är därför en viktig nektarkälla på ängar och i vägkanter under sommaren.

Kul att veta

Förleden ”kråk-” finns i flera svenska växtnamn. Den antyder att växten ansågs sämre eller mindre nyttig än en närstående art. Kråkvicker jämfördes då med fodervicker, som odlats som djurfoder.

Tack vare den kvävefixerande förmågan bidrar kråkvicker till att göda jorden där den växer. Det är en egenskap som ärtväxter länge uppskattats för i jordbruket.