Gulsporre
Linaria vulgaris
Citrongula blommor med orange gom och lång sporre lyser upp vägkanter och banvallar hela sensommaren. Humlornas egen favorit.
Inte ätlig
Kännetecken
Gulsporre är en flerårig ört med upprätta stjälkar och smala, gråaktigt gröna blad som sitter tätt längs stjälken. I toppen sitter en tät klase av citrongula blommor.
Varje blomma är en så kallad maskblomma. Underläppen har en orange, uppsvälld gom som stänger blomöppningen, och baktill har blomman en lång, rak sporre. Det orange partiet fungerar som en lysande vägvisare till nektarn.
Var den växer
Gulsporre trivs på torr, solig och öppen mark. Leta efter den längs vägkanter, banvallar, åkerkanter, grustag och torrängar. Den är vanlig i stora delar av landet.
Växten sprider sig med underjordiska jordstammar och kan därför bilda stora, täta bestånd där den väl har etablerat sig.
Blomning
Gulsporre blommar från juli till september och är en av sensommarens tydligaste gula blommor. Klasarna blommar nedifrån och upp, så samma planta kan ha blommor under flera veckor.
I köket och i buketten
Gulsporre är ingen matväxt och ska inte ätas. Den har förr använts i folkmedicinen, men det är ingen anledning att smaka på den.
I buketten gör den sig däremot utmärkt. De gula spirorna passar fint ihop med blåklockor, rölleka och gräs i en enkel ängsbukett. Arten är vanlig, men plocka med måtta och lämna gott om blommor åt humlorna.
Pollinatörer
Eftersom blomman är stängd kommer bara kraftiga insekter åt nektarn. Det är främst humlor som orkar trycka ner underläppen, krypa in och sträcka tungan ner i den långa sporren. Under tiden pudras de med pollen.
Humlor med kort tunga fuskar ibland och biter hål på sporren utifrån för att komma åt nektarn utan att pollinera blomman. Titta efter små hål på sporrarna nästa gång du hittar gulsporre.
Kul att veta
År 1744 fick Carl von Linné se en märklig gulsporre som samlats in i Roslagen. Den hade symmetriska blommor med fem sporrar i stället för en. Linné kallade den Peloria, av grekiskans ord för ”monster”, och den fick honom att fundera över om nya arter kan uppstå.
Långt senare visade forskare att Peloria-formen beror på en ärftlig förändring i hur en enda gen är påslagen, och inte på en förändring i själva DNA-sekvensen. Gulsporren blev därmed ett klassiskt exempel inom genetiken.