Groblad

Kännetecken

Groblad är en flerårig ört med en platt rosett av breda, ovala blad som ligger tätt mot marken. Bladen har tydliga, nästan parallella nerver som går från bladskaftet ut mot spetsen. Om du försiktigt drar isär ett blad syns ofta seniga trådar från nerverna.

Ur rosetten växer bladlösa stjälkar med långa, smala ax som består av många små, oansenliga blommor i brungrönt. Under blomningen sticker ståndarna ut med sina ljusa ståndarknappar, och det ger axet ett lite fjunigt utseende.

Var den växer

Groblad finns i hela landet och trivs bäst på näringsrik, hårt packad mark. Du hittar den på gångstigar, i gräsmattor, längs vägkanter, på gårdsplaner och vid parkeringar.

Den platta bladrosetten och de sega bladen gör att växten tål tramp mycket bra. Därför klarar den sig ofta där andra växter slits bort.

Blomning

Groblad blommar från juni till september. Blommorna slår ut nerifrån och upp längs axet, så samma ax kan blomma under en längre tid.

Efter blomningen bildas små kapslar med många frön. Fröna blir klibbiga när de blir blöta och fastnar lätt på skor, tassar och däck. Så sprids växten vidare längs de stigar där den redan växer.

I köket och i buketten

De unga, späda bladen är ätliga och kan användas i sallad, eller kokas i soppa och stuvning ungefär som spenat. Äldre blad blir sega och trådiga, och då går det att dra bort nerverna eller hacka bladen fint. Plocka inte vid hårt trafikerade vägar eller på platser där hundar rastas, och ät bara växter du säkert har artbestämt.

I buketter är groblad ingen självklar huvudperson, men de smala axen kan ge en rustik, grön struktur i små buketter med ängsblommor.

Pollinatörer

Groblad är i första hand vindpollinerad, och därför är blommorna små och diskreta. De sprider stora mängder lätt pollen med vinden.

Ibland samlar ändå insekter som blomflugor och bin pollen från axen.

Kul att veta

Namnet groblad kommer av det gamla ordet 'gro' i betydelsen läka. Bladen användes länge i folkmedicinen och lades direkt på sår, skavsår och myggbett.

Groblad följde med européerna till Nordamerika, där den spred sig längs nybyggarnas stigar. Enligt en ofta återberättad uppgift kallade ursprungsbefolkningen den därför 'den vite mannens fotspår'.