Gökärt

Kännetecken

Gökärt är en liten, flerårig ärtväxt med upprätt och tydligt vingkantad stjälk. Bladen är parbladiga och har två till fyra par smala, spetsiga småblad. Till skillnad från många andra ärter saknar den klängen. I stället slutar bladet i en kort udd.

Blommorna sitter några stycken tillsammans i glesa klasar och har den typiska ärtblomsformen. När de slår ut är de rödlila, och sedan skiftar de mot blått och blågrönt. Därför kan samma planta ha blommor i flera nyanser samtidigt. Efter blomningen bildas smala baljor som mörknar när de mognar.

Var den växer

Gökärten trivs på ängar, i hagmarker, betesbackar, längs skogsbryn och i ljusa löv- och barrskogar. Den vill gärna ha mager mark och ganska öppna, ljusa lägen.

I södra och mellersta Sverige är den vanlig. Längre norrut blir den glesare och växer främst längs kusten. Den gynnas av traditionell hävd som slåtter och bete och är en typisk art i gamla, artrika gräsmarker.

Blomning

Gökärten blommar på senvåren och försommaren, ungefär i maj–juni. Då är den en av de tidiga ärtväxterna i backarna. Blommornas färg ändras från rödlila till blått när de åldras, så det är extra fint att följa en planta under några veckor.

I köket och i buketten

Gökärten hör inte hemma i köket. Inom vialsläktet finns arter vars frön innehåller ämnen som kan vara skadliga om man äter dem. Ät aldrig vilda ärtväxter som du inte är helt säker på.

I en liten vårbukett gör den sig däremot fint, till exempel tillsammans med gullviva, smörblomma och ängsgräs. Plocka sparsamt och bara där den växer rikligt. Gökärten är en viktig del av ängsfloran.

Pollinatörer

Som hos andra ärtväxter är nektarn gömd i blomman. Insekten måste vara tung och stark nog för att trycka ner kölen och komma åt den. Därför besöks gökärten främst av humlor och andra större bin. När de landar pressas pollen mot deras undersida, och det förs vidare till nästa blomma.

Kul att veta

Namnet gökärt syftar på blomningstiden, som infaller ungefär när göken börjar gala på våren.

Arten har små knöliga förtjockningar på jordstammen. I Skottland, där den kallas "heath pea", har man förr tuggat knölarna för att dämpa hunger och törst under långa vandringar. Det är i dag främst en kulturhistorisk kuriositet och inget att prova själv.

Arten hette tidigare Lathyrus montanus, så det namnet kan dyka upp i äldre floror.