Getväppling

Kännetecken

Getväppling är en flerårig ört med uppstigande eller upprätta stjälkar. Bladen är parbladiga med ett tydligt större toppblad, och de nedersta bladen kan ibland vara nästan odelade. Hela växten är mer eller mindre silkeshårig.

Blommorna sitter tätt samlade i runda huvuden, ofta två och två, med flikiga stödblad under sig. Det mest typiska kännetecknet är det uppblåsta, vitulliga fodret som gör blomhuvudena mjuka och lite luddiga. Kronan är oftast gul, men särskilt vid kusterna kan den gå i orange eller rödaktiga toner.

Var den växer

Getväppling trivs där det är soligt, torrt och magert: på backar, torrängar, alvar, sandiga vägrenar och strandängar. Den gynnas av kalkrik jord och av hävd som håller marken öppen.

I Sverige är den vanligast i södra och mellersta delarna och längs kusterna. Liksom andra ärtväxter kan den med hjälp av bakterier i rötterna binda kväve, vilket gör att den klarar sig på näringsfattig mark.

Blomning

Getväpplingen blommar från juni till augusti. Blomhuvudena slår ut lite i taget, så samma planta kan bjuda på blommor under en längre period. Efter blomningen sitter de ulliga fodren kvar runt de små baljorna.

I köket och i buketten

Getväppling är ingen matväxt och har ingen plats i köket. Plocka den hellre för ögats skull.

I buketten passar den fint tillsammans med andra torrängsblommor som backtimjan, gulmåra och blåklockor. De ulliga blomhuvudena behåller formen bra, och växten kan även torkas. Plocka med måtta, eftersom blommorna är viktiga för insekterna.

Pollinatörer

Blommorna är byggda som typiska ärtblommor och pollineras främst av humlor och andra större bin, som kan trycka ner kölen och komma åt nektarn.

Getväppling är dessutom den viktigaste värdväxten för larverna till mindre blåvinge, en liten dagfjäril som är beroende av blommande getväppling på öppna, soliga marker.

Kul att veta

Det latinska artnamnet vulneraria betyder ungefär sårläkande och kommer av vulnus, sår. Växten användes förr i folkmedicinen för att lägga om sår, och samma idé går igen i flera europeiska namn på arten.

Eftersom getväpplingen kräver öppen, mager mark har den blivit ovanligare där gamla betesmarker växt igen. Där den finns kvar är den ett gott tecken på en artrik och välhävdad äng.