Ekbräken

Kännetecken

Ekbräken är en liten och späd ormbunke med en tunn, krypande jordstam. Från den skjuter bladen upp ett och ett, vilket gör att växten ofta bildar glesa till täta mattor. Bladskaftet är långt och smalt, ofta längre än själva bladskivan.

Bladskivan är trekantig och tydligt tredelad: den består av tre ungefär lika stora delar som var för sig är fint flikade. Färgen är frisk ljusgrön, och bladskivan står ofta nästan vågrätt ut från skaftet. Sporgömmena sitter som små runda prickar på bladets undersida och saknar skyddande slöja – därav släktnamnet Gymnocarpium, som betyder ungefär ”naken frukt”.

Var den växer

Ekbräken finns i stort sett i hela Sverige, från söder till fjällen. Den trivs i skuggiga och fuktiga miljöer med mullrik jord, till exempel i granskog och blandskog, i bäckraviner och på mossiga, blockrika sluttningar.

Blomning

Som alla ormbunkar blommar ekbräken inte. I stället bildas sporer på bladens undersida, och de mognar under sensommaren, ungefär juli–augusti. Bladen vissnar ner till hösten och nya skott vecklas ut på våren.

I köket och i buketten

Ekbräken är ingen matväxt och ska inte ätas. Vill du plocka växter i skogen för att äta är det viktigt att bara använda arter du är helt säker på.

I buketten kan ekbräkens luftiga, ljusgröna blad ge en fin skogskänsla tillsammans med små vildblommor. Tänk på att bladen är tunna och vissnar ganska snabbt efter plockning, så de passar bäst i buketter som ska njutas samma dag.

Pollinatörer

Ekbräken behöver inga pollinatörer eftersom den inte har några blommor. Den förökar sig med vindspridda sporer och sprider sig dessutom vegetativt med sin krypande jordstam.

Kul att veta

Namnet ekbräken går tillbaka på det latinska artepitetet dryopteris, bildat av grekiskans drys (ek) och pteris (ormbunke). Trots namnet växer den inte särskilt ofta under ekar – den hittas betydligt oftare i skuggig granskog.

Ekbräken är också omtyckt i skuggiga trädgårdar, där den kan bilda en låg, mjuk marktäckning under buskar och träd.