Duvvicker
Vicia hirsuta
En spröd liten klängväxt med blekt vitlila blommor och håriga baljor. Den slingrar sig diskret genom åkerkanter och ängar.
Inte ätlig
Kännetecken
Duvvicker är en ettårig, späd ört med tunna, klängande stjälkar. Bladen är parbladiga med många smala småblad och slutar i grenade klängen, som plantan använder för att klättra i omgivande vegetation.
Blommorna är mycket små, bara några millimeter långa, och vitaktiga till blekt blålila. De sitter några stycken tillsammans i glesa klasar på långa skaft. Efter blomningen bildas korta, håriga baljor som oftast innehåller två frön. Baljorna är ett av de säkraste kännetecknen.
Var den växer
Duvvicker trivs på öppen och solig mark som åkrar, åkerkanter, vägkanter, torrängar och ruderatmark. Den är vanligast i södra och mellersta Sverige och följer ofta människans odlingsmarker.
Blomning
Duvvicker blommar från juni till augusti. Eftersom blommorna är så små är det lätt att gå förbi den, men den kan bilda täta, trassliga bestånd.
I köket och i buketten
Duvvicker räknas inte som en ätlig växt och bör inte användas i matlagning. Flera vickerarter innehåller ämnen som inte är lämpliga att äta i större mängd. Ät aldrig vilda ärtväxter som du inte säkert har artbestämt.
I buketten kan ett par klängande stjälkar ge ett lätt och naturligt intryck, särskilt i små, vilda arrangemang. Stjälkarna är dock sköra och håller inte särskilt länge i vas.
Pollinatörer
Blommorna är till stor del självpollinerande, så plantan klarar sig utan insektsbesök. Ibland besöks den ändå av mindre bin och andra insekter.
Kul att veta
Artnamnet hirsuta kommer från latinets ord för 'hårig' och syftar på de lurviga baljorna. Duvvicker har länge varit känd som ett vanligt ogräs i sädesfält, där den klättrar upp längs strån.