Blomsterlupin

Kännetecken

Blomsterlupin är en kraftig, flerårig ört med täta, upprätta blomspiror som kan bli upp till en halvmeter långa. Blommorna är ärtblommor och oftast blå till blålila, men rosa, vita och tvåfärgade former förekommer också, särskilt nära trädgårdar.

Bladen är lätta att känna igen. De är handflikiga och har många smala småblad som strålar ut från en gemensam punkt, och artnamnet polyphyllus betyder just "mångbladig". Efter blomningen bildas håriga baljor med frön.

Var den växer

Arten kommer ursprungligen från västra Nordamerika och planterades in i Sverige som prydnadsväxt. Därifrån har den spridit sig ut i naturen och växer nu i vägkanter, längs banvallar, i slänter och på annan öppen, störd mark i stora delar av landet.

Blomsterlupin räknas som en invasiv art. Den samarbetar med kvävefixerande bakterier i rötterna och gödslar därför marken. Det gynnar högväxta, näringskrävande arter, medan ängsblommor som behöver mager jord trängs undan. Därför uppmanas många att plocka eller slå av lupinerna innan de hinner fröa av sig.

Blomning

Lupinen blommar huvudsakligen i juni och juli. Under midsommartid kan vägrenarna stå blå av blomspiror. Slås plantorna av tidigt kan de ibland blomma en gång till senare på sommaren.

I köket och i buketten

Varning: Blomsterlupin är giftig och ska inte ätas. Växten innehåller bittra alkaloider, och de högsta halterna finns i fröna. Förväxla den inte med de söta lupinsorter som odlas för livsmedel. Det är helt andra, särskilt förädlade arter, och även dessa kan ge allergiska reaktioner hos känsliga personer.

I buketten är blomsterlupinen däremot en tacksam växt. De långa spirorna ger höjd och färg åt stora sommarbuketter. Eftersom arten är invasiv gör du naturen en tjänst om du plockar den, men se till att inga frökapslar sprids på vägen hem.

Pollinatörer

Lupinens blommor saknar nektar men har gott om pollen. De besöks främst av humlor, som är tunga och starka nog att trycka ner blommans köl så att pollenet pressas fram.

Kul att veta

Namnet Lupinus kommer från latinets lupus, varg. Man trodde länge att växten slukade näringen i jorden som en glupsk varg, men i själva verket gör den motsatsen och berikar marken med kväve. Just den egenskapen gör den till ett problem för den svenska ängsfloran.