Blåklint

Kännetecken

Blåklinten är en ettårig ört med upprätt, grenig stjälk och smala, gråaktigt gröna och lätt ulliga blad. Varje gren bär en blomkorg med intensivt blå blommor.

De yttre randblommorna är stora och trattlika med flikiga kanter, medan de inre diskblommorna är mindre och ofta mer violettblå. Holkfjällen under blomkorgen har en mörk, fransad kant.

Var den växer

Blåklinten är en typisk åkerväxt som trivs på solig, väldränerad och gärna sandig mark. Förr var den vanlig i sädesfält, särskilt i råg, men effektivare utsädesrensning och ogräsbekämpning har gjort den mycket ovanligare i odlingslandskapet.

I dag hittar du den oftast i åkerkanter, vägrenar, på ruderatmark och i sådda blomsterängar, främst i södra och mellersta Sverige.

Blomning

Blåklinten blommar från juni och kan hålla på ända in i september. Plantan bildar nya blomkorgar under lång tid, så den bidrar med färg och föda för insekter större delen av sommaren.

I köket och i buketten

Blombladen används som dekoration på sallader, tårtor och bakverk och förekommer i teblandningar, där den klarblå färgen gör sig fint. Använd bara blommorna, i måttliga mängder, och plocka endast växter du säkert har artbestämt och som inte vuxit nära besprutade åkrar eller trafikerade vägar.

I vasen är blåklinten en klassiker i den vilda sommarbuketten, gärna tillsammans med prästkragar och vallmo. Den går också bra att torka och behåller då mycket av sin färg.

Pollinatörer

Blåklinten är en omtyckt nektarväxt för bin, humlor och fjärilar. De stora randblommorna saknar ståndare och pistill men fungerar som en tydlig signal som lockar insekter till de nektarrika diskblommorna i mitten.

Kul att veta

Blåklinten är Estlands nationalblomma. På tyska heter den Kornblume och på engelska cornflower – namn som påminner om hur tätt den en gång var förknippad med sädesfälten.

Den klara blå färgen har gett namn åt nyansen "blåklintsblått", och blomman har länge varit en populär symbol i både konst och politik.