Ålandsrot
Inula helenium
Ståtlig gammal läkeväxt med solgula, trådfina strålblommor och enorma blad – ett levande minne från klosterträdgårdar och gamla gårdar.
Delvis ätlig
Kännetecken
Ålandsrot är en kraftig, flerårig ört som kan bli närmare två meter hög. Bladen är mycket stora, särskilt de nedre, med gråludd på undersidan och en lite skrovlig översida.
Blomkorgarna är stora, ofta 6–8 cm breda, med många smala, nästan trådfina gula strålblommor runt en gul mitt. Hela växten ger ett ståtligt, nästan exotiskt intryck.
Var den växer
Arten är inte ursprunglig i Sverige utan har odlats här sedan medeltiden som läkeväxt. I dag hittar man den förvildad i närheten av gamla gårdar, prästgårdar och trädgårdar, mest i södra delen av landet.
Den trivs på näringsrik, gärna lite fuktig mark i sol eller halvskugga och kan stå kvar på samma plats i många år.
Blomning
Ålandsroten blommar från juli till september. De stora gula korgarna lyser upp sensommaren och syns på långt håll.
I köket och i buketten
Roten har länge använts i folkmedicinen och har även kanderats eller använts för att smaksätta vin och brännvin. Varning: roten innehåller ämnen som kan ge kontaktallergi och i större mängder orsaka illamående, kräkningar och diarré. Använd den bara sparsamt, undvik den om du är gravid eller ammar, och ät aldrig växter som du inte säkert har artbestämt.
I buketten är ålandsrot en pampig följeslagare. De stora blomkorgarna passar bäst i rejäla, lantliga arrangemang tillsammans med andra höga sensommarblommor.
Pollinatörer
Blomkorgarna är rika på nektar och pollen och lockar bin, humlor och blomflugor. Under sensommaren ser man också fjärilar på blommorna.
Kul att veta
Ordet inulin – en kolhydrat som i dag används i många livsmedel – kommer från ålandsrotens släktnamn Inula, eftersom ämnet först upptäcktes i dess rot.
Artnamnet helenium knyts i gamla berättelser till den sköna Helena från den grekiska mytologin, som enligt legenden ska ha burit växten när hon fördes bort till Troja.