Akleja

Kännetecken

Akleja är en flerårig ört med upprätt, grenig stjälk och blågröna, flikiga blad som påminner lite om klöverblad i form. Blommorna sitter nickande och är oftast blåvioletta, men vita och rosa former förekommer, särskilt hos förvildade trädgårdsplantor.

Det mest karakteristiska är de fem kronbladen, som vart och ett är utdraget till en lång sporre med krökt spets. Det ger blomman dess säregna, nästan arkitektoniska form.

Var den växer

I Sverige hittar man aklejan främst i södra delen av landet, i lundar, skogsbryn, hagar och på ängsmark. Den trivs i halvskugga och på näringsrik, gärna kalkhaltig mark.

Arten är också en gammal trädgårdsväxt och sprider sig lätt med frön. Därför ser man den ofta förvildad kring gårdar, parker och vägkanter.

Blomning

Aklejan blommar från maj till juli. Efter blomningen bildas upprätta frökapslar som innehåller många glänsande svarta frön.

I köket och i buketten

Varning: Akleja är giftig, liksom många andra ranunkelväxter. Ingen del av växten ska ätas. Håll den borta från barn och husdjur, och tvätta händerna efter att du hanterat den.

I buketten gör aklejan sig däremot utmärkt. De nickande blommorna på långa, smala stjälkar ger en luftig och romantisk känsla, och de passar fint ihop med andra försommarblommor.

Pollinatörer

Nektarn finns djupt inne i sporrarna, så det är främst humlor med lång tunga som kan nå den på det "rätta" sättet och samtidigt pollinera blomman.

Humlor med kortare tunga tar ibland en genväg. De biter hål på sporrens utsida och suger ut nektarn utan att röra ståndare eller pistiller, så kallat nektarrån.

Kul att veta

Släktnamnet Aquilegia brukar härledas ur latinets aquila, örn, eftersom de krökta sporrarna påminner om en örns klor. Det engelska namnet columbine kommer i stället från latinets columba, duva, eftersom blomman sägs likna en samling duvor.

Aklejan förekommer ofta i medeltida och renässansens konst, där den kunde ha symbolisk betydelse.