Åkerspärgel

Kännetecken

Åkerspärgel är en ettårig ört med upprätta eller uppstigande, ofta förgrenade stjälkar. De trådsmala, köttiga bladen sitter i täta knippen vid lederna och ser ut att sitta i kransar. Det ger växten ett lite fjäderlikt utseende. Stjälkar och blad är ofta körtelhåriga och kan kännas något klibbiga.

Blommorna sitter i glesa, grenade samlingar i toppen av stjälkarna. De har fem vita kronblad, och efter blomningen böjer sig blomskaften nedåt. Frukten är en liten kapsel med mörka frön som har en smal vingkant.

Var den växer

Åkerspärgel växer på åkrar, i trädgårdsland, längs vägkanter och på annan öppen, störd mark. Den trivs bäst på sandig, näringsfattig och sur jord. Där kan den bli riklig.

I Sverige finns den i stora delar av landet, framför allt där det odlas. På kalkrika jordar är den ovanligare.

Blomning

Åkerspärgel blommar från juni till september. På gynnsamma platser kan enstaka blommor finnas kvar ännu senare på hösten.

Blommorna öppnar sig helst i solsken och sluter sig när det är mulet eller kväll. En solig eftermiddag kan ett åkerhörn därför plötsligt vara fullt av små vita stjärnor.

I köket och i buketten

Åkerspärgel räknas inte som en matväxt i dag. Historiskt har fröna använts i nödbröd och växten har odlats som foder åt boskap, men den bör inte plockas för att ätas. Ät aldrig vilda växter som du inte är helt säker på artbestämningen av.

I en bukett gör den sig bäst som luftig fyllnad bland andra små åker- och ängsblommor. Tänk på att blommorna stänger sig inomhus när ljuset är svagt.

Pollinatörer

De små blommorna besöks av flugor, blomflugor och små bin som söker nektar och pollen. Ofta pollinerar blommorna sig själva, vilket gör att arten sätter frö även när insekterna uteblir.

Kul att veta

Åkerspärgel har följt människan och hennes odlingar i tusentals år. Frön av arten har hittats i maginnehållet hos den danska mosskroppen Tollundmannen från järnåldern. Det tyder på att fröna ingick i människors kost redan då.

I delar av norra Europa odlades åkerspärgel länge som foderväxt, särskilt på magra sandjordar där annat foder hade svårt att växa.